Maaalish

Stämmer det att turkar dricker mycket te?

Svar:
Jag kan såklart inte svara för alla, men generellt så stämmer det. Är man i Turkiet så märker man att de dricker te hela tiden. De gör teét i en speciell "dubbelkanna" eller çaydanlık som det heter på turkiska. I den ena ligger koncentrerat te och i den andra är det bara vatten, och man blandar dessa två i glaset. Sedan dricker de det i små glas och har ofta mycket socker i. Men det här som jag hört om att turkar dricker äppelte (elma çay) har jag aldrig sett. Den vanligaste teét som de dricker smakar som vanlig yellow label.
När vi är i Turkiet dricker vi det flera gånger varje dag, men här hemma dricker varken jag eller Ismail te speciellt ofta. Det är lite speciellt och hör till att dricka det i Turkiet och är mycket godare än här hemma.

Jag började lära mig mina första turkiska ord och meningar för ungefär fem år sedan. Jag jobbade på en restaurang där det bara jobbade turkar, och så jag. De babblade alltid en massa på turkiska vilket irriterade mig eftersom jag inte fattade vad de sa. Så jag sa åt dem att lära mig. Jag lärde mig en massa vanliga ord och meningar (t.ex. hej, hejdå, tack, siffror, hur mår du osv.) och en massa snuskiga ord också såklart som de lurade i mig betydde något annat, haha.

Sedan när jag träffade Alex ville jag ta upp det igen och lära mig att konversera mer. Han lärde mig ganska mycket och jag började plugga turkisk gramatik på Stockholms universitet. Det var hur roligt som helst när man insåg att man kunde prata lite och göra sig förstådd. Efter ett tag åkte vi till Turkiet för att hälsa på Alex familj som BARA kan prata turkiska. Där hade jag inget val utan var tvungen att försöka prata och det är ju då man lär sig mest. Visst var det lite läskigt i början och speciellt när inte Alex var i samma rum och kunde hjälpa till. Redan andra dagen var han tvungen att åka iväg med sin pappa och bror för att fixa ett växthus medan jag var själv med alla tjejerna och barnen hela dagen. Haha, jag kommer ihåg när jag vaknade den morgonen. Jag stog där i det rummet vi hade sovit i och vågade inte gå ut för att jag inte visste vad handduk hette på turkiska, och jag ville gå och duscha. Tror det var den dagen jag lärde mig mest på hela resan.

Sen dess har det bara flytit på. Alex turkiska kompisar här i Sverige tycker det är kul att jag kan endel och pratar ofta turkiska med mig. Alex och jag blandar ganska mycket här hemma. Låter säkert ganska roligt. Jag tycker det är praktiskt att kunna byta språk på t.ex. tunnelbanan när man inte vill att någon annan ska förstå osv.
Sedan har vi några turkiska tvkanaler vilket gör att man hör språket varje dag. Det är ganska roligt när man hör något som man tar in och sedan när man tänker tillbaka på det så vet man inte om det var på turkiska eller svenska som man hörde det, om ni fattar vad jag menar.

Jag försöker att plugga endel hemma också. Jag har alla nivåerna i Rosetta Stone Metoden där man lär sig prata, skriva och läsa via ett dataprogram. Ett tips jag har är att gå till biblioteket och låna självlärningsböcker eller barnböcker. Det brukar jag göra. Jag vet inte hur ni har det där ni bor, men här i Stockholm finns det ett väldigt brett utbud. Barnböcker eller serier är bra i och med att det finns mycket bilder, vilket gör det lättare att förstå handlingen. Ofta finns det svenska barnböcker som Pippi, Madicken eller Ronja Rövardotter som är översatta. Då kan man ju lite av handlingen sedan innan.

Men jag kan rekomendera er att försöka förstå hur gramatiken är uppbyggd vilket gör att mycket klarnar. Sedan måste man vara lite "hungrig" också. Ett helt språk är mycket att nöta in så man måste nog inse att det tar sin tid. Jag har massa kvar att lära, men jag känner mig ändå stolt över det jag kan.

Det är många som tycker att jag borde skriva om hur det är att vara tillsammans med en kille från Turkiet. Så absolut kan jag göra det.

Min kille, Ismail, är född och uppvuxen i Antalya i Turkiet och kom till Sverige för fyra år sedan. Vi har varit ihop i snart två år och än sålänge har vi inte mött på speciellt många problem tack vare kulturkrocken, för det är faktiskt en kulturkrock. Trots att ingen av oss är speciellt religiös så är ändå Ismail muslim och jag kristen. Alla människor är olika men jag och Ismail har olikheter i form av arv, traditioner och kultur. Dessa saker är såklart avgörande för hur man vill leva och är viktigt att man är överens och har en dialog om.

Den största skillnaden som jag märker av är att han inte äter fläskkött. Alltså köper vi nästan aldrig hem det hit till hemmet. Visst kan jag få sug efter falukorv ibland men då får man göra korvstroganoff på nötkorv, kycklingkorv eller kalkonkorv istället. Det mesta går att ersätta och det spelar ingen större roll för mig. Det jag tycker är tråkigt är att nötkött är så dyrt i jämnförelse med fläskkött.

Ismail har lärt sig svenska jättebra på dessa åren och jag har också lärt mig och även läst turkiska på universitetet. Så här hemma blandar vi de båda språken när vi pratar. Hela hans familj bor kvar i Turkiet så det känns viktigt för mig att även kunna komunicera med dem.

Många har fördomar om muslimer på många sätt och vis och drar gärna alla över samma kant. Bara för att vissa sticker ut och är extrema betyder det inte att alla muslimer i hela världen gör på samma sätt.

Ismail dricker både alkohol och kan spela om pengar och är som "vilken kille som helst" i mina ögon. Han skulle aldrig säga åt mig att vara hemmafru eller klä mig annorlunda. Han har ju valt att vara tillsammans med en svensk tjej och vet vad det innebär.

Fortstättning följer!